Say it forward! Lyft stigmat kring psykisk sjukdom

Oktober och rosa bröstcancer-månad: nu är det dags för något nytt! Jag föreslår att vi byter färg på bandet. Dags för grönt! Det är bra att vi uppmärksammar bröstcancer och samlar pengar till forskning. Men det finns bara 12 månader om året och många fler livsfarliga sjukdomar. Nu har vi ju uppmärksammat bröstcancer i många år och medvetenheten och kunskapen har ökat. Låt oss rikta fokus åt ett annat håll. Det finns sjukdomar som vi talar betydligt tystare om. Var fjärde vuxen kommer någon gång i sitt liv drabbas av så allvarliga psykiska besvär att hen behöver vård. Att det fortfarande är tabubelagt gör det svårare att få hjälp i god tid. Just idag, 10 oktober, uppmärksammas World mental health day. Syftet är att väcka uppmärksamhet kring psykisk ohälsa. I USA har man ett grönt awareness ribbon för att uppmärksamma mental illness eller psykisk ohälsa som vi säger i Sverige. Psykisk ohälsa, jag ogillar hela begreppet. Ohälsa, kanske inte konstigt att det är stigmatiserande; som om jag ätit för lite broccoli eller gjort något annat ohälsosamt. Det känns som att det är mitt fel att jag drog på mig ohälsa. Den vanligaste orsaken till sjukskrivning idag är psykiska besvär. Ändå känns det fortfarande svårt att berätta...

När jag var djupt deprimerad var jag sjuk. Symptomen var svåra och gjorde att min hjärna fungerade på helt annat sätt än vanligt. Jag kunde inte läsa, skriva, tänka logiskt, sortera ljudintryck, förstå andras resonemang och ibland blev raka linjer vågiga. Däremot var jag extremt observant och känslig för mina barns behov och jag satte dem framför allt annat. Det blev till slut min räddning och enda motivation till att ta emot hjälp. Det var svårt. Att ligga inlagd på sjukhus för blindtarmsinflammation känns inte svårt att berätta om. Psykiatrisk behandling är det annorlunda med. Tack och lov fick jag hjälp och vård. Idag njuter jag av livet med min 6- och 3-åring, men den vintern såg allt annorlunda ut.

Psykisk ohälsa drabbar allt fler yngre. Självmorden bland unga ökar. De senaste fem åren har förskrivningen av sömnmedel till barn under 18 år ökat med 170% Vad ska vi göra? Låt oss prata mer öppet så att vi kan dela erfarenheter med varandra. När jag gör workshopar om stresshantering och mindfulness i gymnasieskolor möter jag oroväckande många unga med kraftinga psykiska och psykosomatiska symptom i form av ångest, panikångest, nedstämdhet, livsleda, kraftiga sömnbesvär, aptitrubbningar, koncentrationssvårigheter, minnesbortfall, magkatarr, spänningshuvudvärk... Listan är mycket längre. Jag har de senaste månaderna träffat elever som undrar vad det är för fel på dem. Jag har träffat elever som med oro och rädsla beskriver panikångest men inte vet vad det är, inte vet att de kan få hjälp. Låt oss prata om det!

När jag gick i gymnasiet kom ångesten. Min mamma försökte hjälpa mig genom att göra listor som jag kunde pricka av för att lotsa mig igenom min prestationsångest. Tack Mamma! Men det var också under tonåren som jag drabbades av en panikångest-attack för första gången. Ingen förstod riktigt vad det var, eller ingen förklarade i vilket fall för mig. Jag trodde jag höll på att bli galen och sånt håller man ju helst för sig själv! Vid två tillfällen har jag åkt ambulans med panikångest-attacker. Första gången frågade ambulanssjukvårdaren om jag brukade drabbas av panikångest ofta. Han sa det väldigt tyst så att ingen runt omkring skulle höra. Panikångest? JAG??? Nej, verkligen inte! Jag trodde panikångest var någonting man fick regelbundet och ofta och som man visste om att man hade för det var ju som en mentalsjukdom. Jag skämdes för jag tänkte att det var mitt fel eftersom jag pressade mig själv alltför hårt (och var säker på att jag tålde mer än andra). Den andra gången ambulans tillkallades för en panikångestattack hade det gått flera år sen sist. Precis som innan var det ingen, inklusive jag själv, som förstod vad det var men läkaren på akutmottagningen nämnde det vid namn och förklarade fysiologin bakom paniken. Jag hade även en infektion och svår blodbrist till följd av en operation. För det fick jag antibiotika och återbesök. Panikångesten blev det ingen uppföljning av. När jag senare vistades på sjukhus i Indonesien pga en envis parasit, var det så befriande att kunna förklara för sjukskötaren att ångesten började komma krypande. Då kunde han direkt lugna mig. För det finns hjälp att få när man vet vad det är för fel.

Så när jag möter gymnasieungdomar med panikångest-symptom känns det viktigt att säga: Det du beskriver är inget ovanligt men det är något du kan få hjälp med. Jag har själv drabbats av samma sak några gånger. Det är en typ av ångest som är svår att ta sig igenom själv innan man har fått lära sig hur man gör. Din skolsköterska kan hjälpa dig. Eller vill du hellre prata med kuratorn kan hen också se till att du får rätt hjälp. Vårdcentralen är också en möjlighet. Men vänta inte.

Å vad jag önskar att någon sagt så till mig!

Sedan tonåren har jag även drabbats av återkommande, men milda depressioner. De har som regel varat 4 veckor och var ingen stor sak - lite nedstämdhet och svårt med motivationen. Mina kompisar på universitetet förstod och någon frågade till och med om råd när tillvaron kändes tung. För det gör den ju ibland för de allra flesta av oss. En gång när omständigheterna var särskilt tunga drabbades jag av en lite svårare depression och gick inte till jobbet på två veckor. Jag var då i 30-års åldern och doktorand i USA. Det var första gången jag sökte hjälp. Hos min läkare fick jag fylla i ett formulär som indikerade att jag hade en mild till medelsvår depressiv episod. Han lugnade mig med att den skulle gå över, omständigheterna var ju trots allt "för mycket att hantera". Till slut besökte jag en psykolog, eller rättare sagt min sambo beställde tid hos en psykolog, körde dit mig och bad receptionisten ringa när han kunde hämta mig. Det tog flera timmar. Jag behövde verkligen prata med någon. Psykologen ringde upp mig två veckor senare för att försäkra sig om att jag var bättre och jag gick aldrig tillbaka. Psykolog - dit går man om man är galen och det hade han ju bedyrat att jag inte var.

I samband med att mitt andra barn föddes drabbades jag av den Stora Depressionen som jag inte kunde skaka av mig. Jag skämdes för allt var ju så bra. Inget var fel, förutom att jag drogs ned i en mörk djupsvart depression. Inget var fel och allt var fel. På ytan verkade det ok men inombords fick ångesten fäste och paniken grogrund. In i det längsta bet jag ihop. Mina vanliga stabiliserande vanor så som yoga, meditation, dans och cykling la jag på hyllan. Ångesten var alltför förlamnande. Idag är jag äntligen medveten om min sårbarhet på ett helt annat sätt. För att behålla min hälsa väljer jag en livsstil som rymmer min mentala sårbarhet. Precis som min mamma anpassar sin livsstil till diabetes, och min pappa anpassar sig till de anlag han bär för hjärt- kärlsjukdom.

Hjälp era barn och ungdomar med balans mellan anspänning och avspänning. Låt oss hjälpa varandra. Det är inget fel med intensiv aktivitet, belastning och kortvarig stress. Där emellan behövs stunder av lugn och ro där även hjärnan får vila. Att slappna av med en film, dataspel eller med surfande i sociala medier må ge avslappnade muskler men kräver alltjämt mentalt fokus på intensivt yttre stimuli. Meditaion, yoga och enkla övningar med medveten närvaro fungerar förebyggande mot psykisk ohälsa och stessrelaterade problem.

Enkla övningar i medveten närvaro

Gångövning

Lägg uppmärksamheten i fötterna. Försök att känna dina fötter och skornas insidor eller strumporna. Om du vill kan du skifta tyngdpunkt från ena foten till den andra och notera hur det känns. Gå sen med uppmärksamheten riktad till fötterna. Andas djupt.

Sänk axlarna. Låt armarna vara avslappnade. Känn marken under dina fötter. Föreställ dig att dina fötter andas vid varje steg, de andas ut oro och trötthet och andas in lugn och kraft.

Gå så en stund. Om tillfället tillåter kan du sakta ner stegen något, men det går också att göra övningen när man går i normal takt. Gångövningen kan göras vid många olika tillfällen i vardagen. Jag gör den som regel på tågperronger och busshållplatser - alla människor verkar gå långsamt där så ingen reagerar när jag rör mig långsamt och medvetet. På bilden ser du ett gäng kollegor som går tillsammans i tystnad en liten stund.

Lyssna

Ta en paus. Blunda och börja lyssna till alla ljud runt omkring dig. Notera de olika ljuden och motstå frestelsen att sätta namn eller ettikett på ljuden. Fokusera på ljud långt borta. Hur långt är et möjligt att höra? Efter en liten stund börjar du lyssna på ljud närmare dig och tillslut lyssnar du endast till ljud som kommer från dig själv. Vila där i ljudet av din egen kropp en stund. Återgå sedan till uppmärksamhet till alla ljud. Aslutningsvis kan du ta ett djupare andetag och öppna ögonen.

Sitt med andetaget

Slå dig till ro. Blunda och observera din andning medan du andas helt som vanligt. Lägg märke till hur kroppen rör sig medan du andas. Säkert märker du att kroppen expanderar medan du andas in och att du kan sjunka en aning på utandningen. Kanske noterar du att luften som rör sig in i näsborranra är något kyligare än den som passerar ut. Behåll fokus på andningen så länge du kan. När tankarna börjar vandra, så där som tankar gör, för då tillbaka dem till andningen. Sitt så ett slag innan du försiktigt rör på kroppen, öppnar ögonen och kanske sträcker på dig.

#mindfulness #övningar #balansilivet #medvetennärvaro #medvetenhet #depression #ångest #stress